Waskia-Cup, en ”glad” bridgeturnering vi minns

Det hela började 1989 med den första Waskia-Cupen och den fortsatte under 1990-talet ända tills det för cupen ödestigra beslutet om tax-freens upphörande trädde i kraft.
Tävlingen väcker för många bridgespelare många glada minnen och dråpliga historier.
Waskia-Cupen har säkert varit den roligaste bridgeturnering som spelats i Vasa.

Det märkliga med Waskia-Cupen var att den inte var en finsk bridgetävling utan en svensk!
Tävlingen var sanktionerad av Västerbottens Bridgeförbund och man fick dela ut svenska mästarpoäng.
Klubbarna i Umeå spelade med andra ord om mästarpoäng utomlands. På den tiden fanns ännu inte BK Björken, som kom att bli en sammanslagning av flera klubbar. Man kan knappast tänka tanken andra vägen att en finsk klubb osv. Å andra sidan så brukar man i Umeå även ordna en sportlovsvecka i Tärnaby, så varför skulle det vara så underligt med påskbridge i Vasa. Just det! Waskia-Cupen spelades alltid under påsken. Namnet på tävlingen tyder på att Waskia var en betydande sponsor av tävlingen. Det fanns även halvdussinet andra sponsorer.

Bengt Andersson jobbade inom hotellbranschen och hade med andra ord goda kontakter med Hotell Waskia i Vasa. Han ordnade med ett förmånligt hotellpaket med bridge, dans och shopping. Lägg därtill den taxfria överfarten med den tidens Silja Line.
För spelledning svarade Rolf Glyssners team. Han var visserligen medlem i klubben, men han ägde brickor och dupliceringsmaskin, så han tog betalt för sina tjänster.
Dessa paket sålde bra, för det kom spelare från Skellefteå, Luleå, Piteå, Lycksele, Sundsvall, Malå och även längre ifrån.

De lokala klubbarna behövde egentligen inte göra någonting. Bra vore det om de ställde upp för spel och roligt skulle det vara om de deltog i banketten. Allting var färdigt dukat. Nåja vi ställde upp med att skjutsa spelarna från hamnen till Waskia.

Det första året spelade man i själva restaurangen. Senare blev det att flytta ned i källarregionerna, som egentligen var lämpliga för bridgespel.

Som finsk bridgespelare och därtill nybörjare imponerades man av många saker. Man hade ju inte förr varit med om barometertävling. Resultatservicen var något nytt. Rolf Glyssner som spelledare var utomordentlig. Han behövde inte ens höja rösten utan allt löpte perfekt ändå. Han dök upp vid bordet då det var t.ex boforsrond och lugnt meddelade vart man skulle gå till nästa rond. Man hade tidigare bara sett Kari Koistinen, som inte sparade på vare sig rösten eller hotelser när han ledsagade spelarna. Rolf Glyssner representerade något nytt, något att ta efter.

Turneringen började vanligtvis med en samlingstävling. Egentligen ett träffande namn på en tävling. Man samlades alltså och spelade en första tävling före den egentliga huvudtävlingen. Kanhända var tävlingen tänkt mera som umgänge än bridge och det var inte ovanligt att man tog sig en sup.
I Sverige och Norge har man en ganska sträng politik angående bridgespel och alkohol. Man har på sätt och vis löst problemet med att ”tillåta alkohol” i samlingstävlingen.

De tre första åren dominerade spelare från Sundsvall och Skellefteå samt första årets vinnare värdparet Majken och Bengt Andersson.
Från Vasa Bridgeklubb var malaxspelarna genast med på noterna.
Från och med 1992 vågade de ”nya” spelarna också ställa upp. Waskia Cupen kom genom åren att bli en ovärderlig inkörsport för nybörjare i våra klubbar. Det märkliga var att de klarade sig bra och ofta fick ta del av prisbordet.
Tänk om vi kunde få tillbaka dessa tider, så att spelarna från, Oravais, Vörå och Närpes kunde få en lika god start med tävlingsbridgen, som den tidens nybörjare.

Året därpå deltog 48 par i såväl samlingstävlingen som huvudtävlingen. I lagtävlingen deltog 18 lag. Torde vara alla tiders rekord för Vasas del.

Följande år, 1994 var det så dags för norrmännen. Det var främst glada spelare från Mo i Rana, som ville fira sin påsk i goda vänners lag. Detta år deltog även två bättre spelare från Helsingfors.
Vi måste komma ihåg att Jyväskylä ordnade sin påskbridge och ville förstås inte ha någon konkurrens från Vasa. Vi var lojala och annonserade inte ut tävlingarna på något sätt, men det är klart att ryktesspridningen kan man inte stoppa. Ryktet hade alltså nått Helsingfors.
Man skulle tro att detta tillskott av spelare skulle ha gett ett utökat bordsantal, men det gick andra vägen. 37 par i huvudtävlingen och 16 lag i lagtävlingen.

Följande år drabbades cupen av ett sorgligt bakslag. Bengt Andersson hade mist sin far och kunde inte uppbåda krafter för cuparrangemanget. Det var förstås litet snopet för de som sett fram emot påskspelandet, men det fanns inte tid för några extra arrangemang. Vi spelade i alla fall en liten partävling i egen regi på hotell Fenno för de mest inbitna.

Waskia Cupen återkom året därpå, men nu var många kontakter brutna. Västerbottens Bridgeförbunded sanktionerade inte längre tävlingarna. Bengt Andersson ställde inte längre upp och hans ”hotellpaket” fanns inte längre. BG Olofsson försökte samla spelare på svenska sidan.
Var det så att när inga mästarpoäng stod på spel, så vill man inte delta. Norrmännen uteblev och endast dussinet spelare från Sverige kom detta år. Man tyckte att Glyssners team blivit för dyrt. Lösningen blev att undertecknad övertog brickläggning och ”sekreteriat” i en tävling som var varken svensk eller finsk. 25 par deltog i huvudtävlingen och 11 lag i lagtävlingen.

Året därpå, 1997, blev tävlingen ”finsk”. Undertecknad hade förhandlat med Kari Koistinen under tävlingarna i Kokkola i februari. Egentligen var det ingen underhandling, utan ett ultimatum. ”Skall vi spela tävlingarna i svensk regi och alla pengar går till Sverige, eller kan vi tänka oss att spela om finska mästapoäng och pengarna går till finska bridgeförbundet”. Hans sits var förstås besvärlig och till slut blev lösningen att det får bli en finsk MP-tävling, men det får inte annonseras öppet om tävlingarna. En kompromiss bägge partnerna var nöjda med.

BG fick norrmännen att återvända, men någon större uppslutning av spelare från Sverige blev det inte. Till det skulle säkert Bengt Andersson behövts.
Undertecknad planlade ett ambisiöst spelprogram genom att utöka de redan traditionella tävlingarna med en trelandskamp, FIN-SWE-NOR. Den skulle gott rymmas in samma kväll spelarna anlände.
Man kan verkligen fråga sig om man inte hade bättre förstånd på den tiden?
Spelarna som anlände med färjan var i toppform. Inte bridgemässigt för Finland utgick som segrare i denna första och sista trelandskamp. I och för sig var idén god med ett E-lag och ett W-lag för de tre länderna.
Gladast av alla var den gode Roger Fagerdal. Han var så högljudd att jag måste ordna med ett eget slutet kabinett för bordet han spelade vid.
Inför den sista matchen var han dock försvunnen. Jag hittade honom liggande raklång i korridoren med näsan mot golvet. Egentligen en rätt obekväm ställning, inte minst med tanke på den stackars näsan. Det var inget man funderade på då, utan det primära var nog att få tag på en reserv. Det fanns några åskadare, men ingen var speciellt villig att träda till. När jag uppgiven återkom till kabinettet satt han vid spelbordet som om ingenting hänt och snart tonade han upp med sitt MIKA MYLLYLÄ………..

Denna minnesvärda landskamp kryddades av en annan incident, som nästan kom att fälla det finska laget. En alltför lättklädd dam uppenbarade sig i spelsalen. Hon var inte ens lättklädd, hon hade inga kläder alls. Hon hade i alla fall en badhanduk, som verkade glida av titt som tätt. Först trodde jag att hon tillhörde det svenska sällskapet, men det gjorde hon inte. Även de norska tillfrågades, men inget napp där heller. Hon hade under tiden satt sig i famnen på en åskadare vid ett bord där spelare från det finska laget ingick. Två upplagda utgångar torde ha spelats bort på grund av den allmänna distrationen. Stressad av allt annat bad jag henne avlägsna sig, men det tog hon ingen notis om. Som spelledare får man aldrig bli rådlös, hur skulle det gå då? Det fanns inget annat att göra än att helt sonika bära ut henne och stänga dörren. Kan ännu minnas åskådarnas och spelarnas stora ögon, när jag hade den paranta damen i famnen.
Huvudtävlingen samlade 30 par och lagtävlingen 8 lag. En samlingstävling spelades med 28 par.

Ännu följande år spelades det på Waskia. Med 32 par i huvudtävlingen och 29 par i samlingstävlingen, men med hela 16 lag i lagtävlingen hade vi något fler spelare än året innan. I stället för den hopplösa landskampen spelades på svenskarnas begäran en sk. knockout tävling. 30 spelare deltog. Reglerna har fallit i glömska, men det primära var att man föll ut efterhand och när det återstod två spelare fick de välja sin partner i finalen. Det här var en spelform som passade bra när det fanns många överförfriskade spelare i startfältet. Skulle kanske kunna vara något för en julfest?
Det här var som sagt den sista tävlingen på Waskia, för hotellet skulle renoveras.

Den sista Waskia Cupen spelades följande år 1999 på Royal Wasa. Personalen och i synnerhet den som skötte de nedre regionerna där spelet försiggick hör nog till de mest ogästvänliga man stött på genom åren. De påstod att penningar saknades i kaffekassan, de skulle ha betalt av extra åskådare osv.
I huvudtävlingen deltog 37 par, i samlingstävlingen 29 par och i lagtävlingen 12 lag. I och med denna tävling var också Waskia Cupens saga all.

Många goda spelare deltog från både Sverige och Norge. BG Olofsson är Sveriges yngsta stormästare någonsin och om han skulle ha satsat på bridgen skulle han säkert ha haft en lång lista med landslagsmeriter. Han har nu under senare år tänkt om och han vann par-SM för ett par år sedan och vann även den svenska elitserien året därpå. Han var visst på förslag till OS i Peking, men kom ändå inte med.
En annan god spelare Ted Olows från Sollefteå beslöt för många år sedan att se om vingarna skulle bära på att livnära sig som robberspelare i London. Sagt och gjort han flyttade till London och återvände efter egen utsago med mera pengar på fickan än när han åkte dit.
I det norska laget hade vi stormästaren Svein Gunnar Karlberg. En lugn och sansad man, som inte förde mycket väsen av sig, men det oaktat var han deras obestridna ledare och kunde med små medel hålla t.ex. den glade Roger i herrans lust och förmaning om det skulle behövas. Dessa två blev norska mästare för två år sedan i par-Imp. Det var de väl förunnat.

Banketterna med prisutdelningar var trevliga tillställningar helt enligt svensk kutym. Man kunde hålla trevliga tal, berätta roliga vitsar eller dra någon dråplig visa. Nämnde Ted Olows var en verklig entertainer och man önskade att vi kunde begåvas med någon liknande.
Norrmännen var kanske inte så hugade att stiga upp, men ett år distade sig nämnda Roger Fagerdal upp och berättade något på sig litet obegripliga norska. En stund senare kunde man observera honom liggande i känd ställing bakom ett bord. Tack vare Svein Gunnars ingripande kunde han räddas undan hotellets ”gorillor”.
Rogers problem med att bli trött har ibland kostat honom skjortan. En gång skall han ha vilat sig på en båt som sedan seglade ut till en avlägsen ö. ”Biljetten” kom att kosta drygt 4000 kronor.

Lika lyckligt gick det inte för vännen Ronny Svanlund från Dorotea året därpå. Han råkade också bli trött under banketten. Han är väl ingen lättviktare precis, men när ”gorillorna” fick tag i honom, så nuddade inte ens fötterna vid golvet. Det blev finkan på polisstationen för den gode Ronny istället för hotellrummet. Han skulle få ringa ett samtal och bad att de skulle ringa upp vår man i nöden, Henrik Södersved. De trodde honom inte, men till slut ordnade sig allt till det bästa.

När det blev dags att skjutsa ut spelarna till färjan var det brist på bilar. Än en gång fann Henrik en lösning på problemet. Han beställde en ”Musta Maja” till hotellet och det blev bestämt att Ronny skulle få sitta i framsätet. Ronny var inte underrättad om sakernas förhållande och blev förstås en aning förskräck att bilen tydligen väntade på honom och att han skulle sitta i framsätet.
Det skulle finnas många historier om hedersknyffeln Ronny och den svenska överhetens jakt på hans apparater.

Visst saknar vi Waskia Cupen, även om man som spelledare är glad att den inte längre lägger den tunga arrangörsbördan på ens axlar.

Nedtecknat av Paul Martinsson